Det hela började för någon vecka sedan då jag forfarande inte riktigt bestämt mig för hur andra delen av min semester skulle förströs. De två första veckorna gick ju galant att genomleva utan större planering än vilka nya böcker som skulle köpas, vilken maträtt som skulle tillredas eller beställas och var i solen den skulle intas. Barn- och klocklös cyklade jag omkring för att sent komma hem med kliande myggbett och burkar fyllda till bredden med blåbär. Allt detta samt lite Thaimassage och några singha på Thaibåten hade fått mig lugn som på gränsen till koma. Trodde absolut att ingenting kunde komma över min höga stresströskel.
Lång, lång näsa.
Två dagar innan sonens ankomst och utan mer än vaga tankar om att skärgårn är ju mysig så händer det där märkliga som jag inte förstår. Tankarna flyger fram så fort så jag hinner inte fundera logiskt ett enda dugg.Vi ska båtluffa! Helt plötsligt står jag med ett tält, liggunderlag, fiskeredskap för nybörjare och ett litet kök (tangria) mfl saker som kan tänkas behövliga för en praktisk friluftsmänniska.
Hur blev det så här? Jag har tältat förut, på Hultfredsfestivalen och en natt i småland med ösregn (resterande 4 tänkta tältdagar på hotell). Kan jag ens slå upp ett tält? Men om jag nu får upp tältet, kommer jag verkligen fixa att ta ner det igen nästa dag för att fara vidare? Nej. Det är nämligen så magiskt konstigt att påsarna till tält, sovsäck och liggunderlag krymper under natten. Nej, en högst två öar kommer att besökas.
Många timmar ödslas omkring bland alla sökmotorer på nätet.
Får man fiska hur som helst, var som helst? Jag har fiskat förut! Torsk på Gotland i 12års åldern och Haj på Mauritius i 20års åldern där det vid båda tillfällena handlat om att hålla i spöt ev veva in fångsten därmed basta. Att agna, att lossa och att bryta nackar får mig ärligt talat nästan att spy. Laga till och äta är ju mer min grej.
Då har vi kommit till köksdelen. Tangria kök: Öppnar kartongen och ett fiffigt pussel av stekpanna, vindskydd och kokkärl uppenbarar sig. Det ska ta liten plats när bitarna passas ihop på rätt sätt. Typiskt att en bit måste saknas i just mitt kök! Hela iden om camping börjar kännas lite väl äventyrlig, men skam den som ger sig.
Idag testades en minivariant med sonen. På cykel jagade av svarta moln mot Källtorpssjön för kanadenspaddling med fiske på vetemjölsdeg.
Ja, jag har paddlat förut. På Nissan i skåne i idel solsken på spegelblank vattenyta.
Vi tror båda att det snart kommer börja regna och det gör det, jag tror att det snart slutar men det gör det inte. Vi paddlar trots vind och grå väder. På utvägen går allt finfint vi har kraftig vind i ryggen och behöver knappt paddla alls. Hemvägen visar sig bli ett litet H-vete. Motvind och vita gäss på sjön. En meter framåt två bakåt.
Vet inte om det var soffan och Mankellboken eller Wiispelet med Fifa som gav oss kraften för att slutligen på skakiga ben få landstiga.
Halft ihjälfrusen blir jag påmind om det tidigare påade fisket, morr. Efter en halvtimmes degkletande utan napp tipsar en nakenbadande man oss om att aborre inte diggar deg men att mört kunde vi nog få fast på andra sidan bryggan. Sonen fick sin mört och blev nästan lika panikslagen som jag när den kippade efter vatten. Vi lossade den snabbt, kastade tilbaka den i spat och packade ner metreven. Snabbt cyklade vi hem till plädar och blåbärsmuffins.
Varför drivs jag av denna märkliga kraft? Varför inte bara lägga sig på sofflocket tre veckor och läsa? Varför detta ständiga behov av utmaning som ofta sliter hårt på stresströskeln?
