Storytel och kattassar hade gett min nattsömn färre timmar än mitt behov kräver.
Dagen hade gått i stressens tecken vilket ledde till halkspringande in genom mottagningens glasdörrar ca fem minuter innan bokad tid.
Stående i kön till kassan/registreringen är det tre saker jag reflekterar över:
Fakta 1 Väldigt många manliga vitrockar för att vara en gynavdelning Reflektion 1 Ja, men män kanske känner sig bekvämare med en manlig läkare i intima situationer.
Fakta 2 De två personer jag ser i väntrummet ser så oerhört nervösa ut, en sitter och gnider händerna mot varandra frenetiskt och den andra gråter Reflektion 2 Usch, bergis har de livmodercancer eller är gravida mot sin vilja.
Fakta 3 personen framför mig i kön verkar lätt förståndshandikappad och har en ledsagare med sig Reflektion 3 Undrar hur det är att ha sin ledsagare med sig i en sån intim situation men det är klart att "såna" måste ju också kolla underdelen ibland.
Äntligen blir det min tur. Med stirrblick och stressflåsig andning kastar jag fram leg.
-Jag har tid halv fyra
Sköterskan granskar legget och knappar på sitt tangentbord.
-Vem ska du träffa?
-Det vet jag inte men jag har tid halvfyra. Tänker "skynda på då kärring, det är om 3 minuter"
Hon tittar upp och säger -Men, vet du inte vem du brukar träffa då?
Jag börjar bli skitirriterad och ännu mer stressad och nästan fräser -Jag brukar ingenting här, jag brukar inte vara här. Allafall har jag inte varit här på tio år minst!
Sköterskan samt kollegan tittar på mig med orolig blick och sköterskan börjar säga något om remiss eller dylikt samtidigt som jag förstår att nåt är fel.
-Jag vet bara att jag skulle vara på octaviakliniken halvfyra, inget mer!
-Men då har du kommit galet, detta är psykakutmottagningen förstår du!
Nu var tiden knapp och genansen så stor att jag for ut genom glasdörrarna med skoskydden på.
Slet av mig skydden och sprang med de blå tossorna i handen som en jagad på väg från dem som nu eventuellt skulle kunna tro att jag var en galning farlig för allmänheten som de borde bekläda med tvångströja.
Väl framme i den riktiga receptionen biktade jag mig genom att dra hela episoden för sköterskan som förklaring på min 5-minuters sena ankomst. Hon smålog smått besvärad och jag började storskratta. Då tänkte jag att nog är jag rätt galen men väldigt OK med det faktiskt.
Bara jag får vara det i frihet!
