En kväll i tidig sommartid med arbetskamraterna på kvarnen deklarerar jag efter en armbrytnings turnering att jag iallafall inte är någon tävlingsmänniska. Jag har nämligen aldrig sett mig som en sådan. Bryr mig väldigt lite om jag förlorar i spel. Men nu undrar jag om definitionen tävlingsmänniska innebär tävlande mot en eller flera andra individer eller om man möjligen ingår under den gruppen om man ofta utmanar sig själv i olika sammanhang?Jag jobbade många år på Östermalm och för att komma upp till själva torget från tbanan använder man två mega långa rulltrappor. Min utmaning började av ren rastlöshet med att jag gick dessa i maklig takt för att inom kort öka på takten och ytterligare en tid senare nästan små springa. Allt detta bara för att utmana mig själv. Efter en tid började jag snegla mot den parallgående rulltrappan och upptäckte allt som oftast en man som med jämna steg besteg sin rulltrappa i samma takt som jag. Följden blev att jag ökade, han ökade, jag ökade osv. Denna procedur upprepades i snitt 3 gånger per vecka med olika män och ibland kvinnor. En sorts tyst tävlan med outtalade medaljlösa vinnare.
Det finns en mördarbacke i mitten av "min" springrunda som jag i början med nöd och näppe klarade av utan att dö av en flåsattack. Nu brukar jag kunna ta den två gånger. Men ikväll flög utmaningsdjävulen i mig och jag tänkte testa om det var möjligt att klara 3 uppspring. En kille står nedanför och stretchar. När jag är inne på min andra upprusning hör jag super snabba steg bakom mig. Blir nästan lite skraj och ökar farten trots andnöden. När jag vänder mig om får jag se att det var killen som rusat upp och vänt på samma ställe som jag. Jag ska ju köra min sista vända och åter supersamma supersnabba steg bakom, han igen. Då bara måste jag orka en fjärde vändning uppåt fast jag inte alls orkar egentligen. Upp och han efter igen lika snabb. Fan måste ta en till trots att jag känner mig färdig för inläggning i syretält. Upp och samma sak igen. Men sen fick det vara bra och jag springer vidare.
Jag har ingen aning om vem som vann och jag tävlade ju egentligen inte alls,tror jag :-?
5 kommentarer:
hahaha. Jag EXATKT likadan.
Och när det gäller typ spel och den typen av tävling är jag antingen eller. Antingen är jag så likgiltig att de e helt ointressant att spela med mig. Eller så är jag så vinnarbenägen att jag hamnar under kategorin skräckförlorare. Och en ännu sämre vinnare.
...fast någon stavningstävling lär jag inte vinna.
Det sköna är att jag fetar mina skrivfel *garvar*
Preeciiis.
Män på träningscykel på ”min gata”! Självklart sätter jag efter, vet inte varför, men det känns pinsamt om någon skulle cykla om mig #skakar på huvudet#. Jag tycker nästan inga spel är roliga, bara TP och möjligen kubb. Då behöver jag absolut inte vinna. Hm, men om någon cyklar om eller gör fler armhävningar på gymet... då jävlar.
Åh vad skönt att höra att fler har märkliga egeheter:-)
Torgny: Kan det hända att du kastar fia pjäser vilt omkring dig?
My: Du och jag samma sällskapsspelssmak Kubb och möjligen TP fast inte med Michanek för hon kan alla bruna!
hörrö tävlingsmänniskan! Jag har utmanat dig:
http://torgnysdotter.blogspot.com/2008/08/here-we-go-again.html
Skicka en kommentar