Konfirmand 08-09, Njae.

Postboxen fylls sedan en tid tillbaka med, till målsman adresserade från olika församlingar inom svenska kyrkan, avsända brev.

Hypade fyrfärgsluntor med cool layout, snygga bilder på vackra skrattande tonåringar och ett digert programutbud. Ett axplock: Konfirmation med båtäventyr på Gotland, Fotbollskonfirmation eller skidläger i Järvsö.

Alltså fram tills dessa lockelser börjat dimpa ner har jag nöjsamt närt en Ateist vid min barm. Idag fjorton år- "Men mamma, kolla vad billigt 750 kr till fjällen för allt, åh du typ man måste inte gå fram, man kan faktiskt hoppa av innan själva dopgrejen (varken gud eller den helige anden var med vid hennes namngivning) och konfirmeringen. Jag lägger ihop ett och ett och tror mig förstå att det pratats i hemmen efter föräldramöte igår där ämnet konfirmation kom upp som övrig fråga. Undrar vilken av föräldrarnas argument som bäst gjorde reklam för konfimation? Kan det vara P`s mamma som tyckte att det faktiskt kunde vara bra med lite etik och moral för hennes ganska strulige son eller A`s mor som hade sitt eget lilla hångelminne med konfirmandlägersledaren.. Själv minns jag min egen läsning inför konfirmationen som rätt trist.Varken pjäxor eller äventyr med några få undantag av lässtunderna i gamla testamentet som var rätt spännande. Minns att prästkvinnan var rätt ful.

Vad som fick mig att inte gå fram när det begav sig var följande: Ej döpt (tanken på vuxendop får mig fortfarande att rodna), Min mamma levde i största synd på de flesta vis (därmed även jag), Är vattuman (tror på vetenskap i större grad) och det faktum att jag förmodligen fått en fnysning snarare än en moppe som gåva.

Kanske var jag för rädd att bryta familjemönster också lite grand tänker jag nu. Bör jag kanske låta O hitta sitt egna moraliska hångelforum där hon kan vara helt säker på att inte behöva stöta på mig.

Hon lär ju ha svårt att unvika konfrontation på Bluemoonbar:-)

Harigt

Jag anser mig vara tämligen jordnära och inte direkt nån new age typ men jag har upptäckt att jag tror på att döda närstående på något klurigt ande vis kan använda sig av ett djur för att söka kontakt med oss levande. Hört så många historier om detta och känner att det inte längre finns någon anledning för mig att tvivla på detta fenomen utan istället ta reda på vad det är den bortgågne har för het information att komma med. Min storasyster har under sina sex döda år visat sig i form av en stor hare. Första gången det hände var bara ett par månader efter hon försvann och jag skulle till den svårhittade minneslunden. Vilsen och tårögd letade jag efter rätt stig och fick syn på haren som faktiskt i hela sin energi var syrran. Jag menar blick, rörelseschema och snabbheten. Denne hare sicksackar framför mig på stigen och visar mig vägen till minneslunden innan den snabbt hoppar iväg. Ett år senare såg jag den igen när jag alldeles för vingligt kom cyklande kl 06.00en morgon efter idogt intag av alkohol och med missmod över livets vedermödor. Haren spärrade vägen för mig och stirrade mig med systerlikt uppfostrande blick. Först när jag hoppade av och ledda cykeln vek haren av från vägen och jag kunde vingla hemåt. osv Denna hare har "hjälpt" mig ett tiotal gånger med att fatta ett beslut eller följa en instinkt eller what so ever. Allafall så är det nu så att de senaste två veckorna har "denna" långörade av ev ande intagne gnagare förföljt mig. Kikar fram bakom ett träd, springer framför mig i skogen, sitter och tittar när jag gungar med sonen eller hoppar över gatan precis framför mina fötter. Jag vet inte vad den/hon vill och känner mig fånig för att jag tror att en hare har ett budskap samtidigt som jag tycker det är fånigt att tro att den/hon inte skulle kunna ha det.