Svinrädd

Vet inte hur jag tänkte. Har jag förlagt mina genus glasögon?Är det den ljuva glömskan som levt med mig ett par år? Trodde jag att bara ett utav mina barn skulle träda in i "räddåldern"? Fem års vila från Skräckslaget hulkande och trängsel i säng. Vila från halvsanningar om att jag ska aldrig dö, Sverige ligger inte på två kontinentalplattor som kommer stöta ihop, Brandvarnarna har nybytta batterier och i Sverige krigar vi inte.

Igår slog det till med buller och bång under Tv`ns nyhetssändning. Sonens öron hade förvandlats, utan min vetskap, till jätte paraboler mottagliga för varje liten ljudfrekvens inom en km radie. Med tårarna sprutande darrar han fram att han minsann inte kan sova ensam i sin säng längre.

Eftersom klockan passerat ramen för socialstyrelsens rekomendationer ang sjuåringars läggtid frågar jag lite irriterat kring hans förtvivlan.

- Det är den där svinsjukdomen, det är den jag är ledsen för ju! Tänk om jag får den, tänk om jag redan fått den.Jag höll ju i den där bebigrisen rätt mycket i påskas! Den grissjukan är jätte, jätte farlig och några skolbarn har redan fått smittan.

-Vem har sagt det, frågar jag honom.

-Det är: Tidningarna, Nyheterna och Fröknarna.

För att trygga en liten pojkes nattsömn och rädda en trött mammans heliga lässtund inser jag att vad jag än ljuger ihop så måste det vara av ett tungt artelleri om man ska tampas mot dessa tre mäktiga instanser.

Tänk, tänk tänk. Står helt still. Defacto att jag vet att det är fullt möjligt att den kan komma att sprida sig hit och att jag sanningsenligt är en smula skraj själv sätter mig i ett knivigt läge.

Därför slutar det med att jag kapitulerar inför solosovning och ber sonen krypa ner under mitt täcke. Med Gösta Knutssons friska och underhållande berättelser om Pelle Svanslös somnar han torr om kinderna.

Tur att förtvivlan kan blåsa bort lika fort som stormiga rubriker.