snö(o)lycka

Det sitter i ljuset, i den röda näsan, i de känsellösa fingertoppar, i tröttheten i benen, i svetten under jackan, i kliet från ylletröjan och i den varma chokladen med limpmacka till, minnet från snövintrarna som liten.

Gräver jag riktigt djup en negativ dag kan jag nog minnas smärtan i ögat efter isbolls träff, metall smaken i munnen efter att bakhuvudet mött isbanan och snön som mulades in under tröjan kall som ett kylskåp.

Igår blev det förbjudet att kasta sig med vilda skratt nerför den egenhändigt uppåkta isbanan i backen utanför sonens skola. Man kan ju skada sig under sådana vilda lekar.

Mail från dotterns högstadieskola förkunnade att snöbollskrig är strängeligen förbjudet då man kan få både syn och hörselskador. Eller som dottern sa: hela skolan hade superkul i snön men lärare och rektor gaddade ihop sig och total dampade. De ringde till varenda förälder vars barn hållt i snö. Glad att de inte ringde mig på jobbet i dylikt ärende för jag har ingen aning om vad jag skulle svarat, ärligt talat.

Jag vet inte om det på något vis påverkat min utveckling i negativ riktning fysiskt eller psykiskt att stanna ute med snowracer till tio på kvällarna efter att ha krockat ex antal gånger med både lyktstolpar och kompisar och att ingen alls trodde att jag hann svälta ihjäl på dessa timmar utan middag eller att lärt mig stå på skridskor i 3 års ålder innan hjälmarnas intrång. Men på något vis känns det värt både små hjärnskador och mindre hörselnedsättning i såfall.Hade allafall kul, liksom.

Snälla låt mig hinna skänka samma minnen till mina barn dessa få dagar då stockholm väljer att bölja i vitt.