Jag bestämde mig till slut för att trotsa den bekväma "stannahemmasidan" i mig och auktoritärt tvinga bort sonens bekväma "spelafotbollpåWiisida" till förmån för en tur i Natur.
Många borttvingningar innan ivägkomst: Att packa alla saker i en resväska på hjul bort, att bara besöka öar med skärgårdskrogar bort, att kolla efter sistaminuten stuga eller vandrarhem bort osv.
Den enda kompromissen med viss bekvämlighet blev att sova första natten i gäststuga hos vänner på Ornö samt medtag av ett Nintendo DS spel utan laddare (batteriet räcker ca 2 timmar)att användas endast på de långa pendeltågs resorna.

Alltså, med humöret på topp och 70liters ryggsäck (varför det är det liters och inte kilos mått i ryggsäcks frågor vet jag inte) fullsmockad med tält, självuppblåsande liggunderlag och spritkök tog vi tvärbanan mot Årstaberg för vidare transport med pendeltåg, annat pendeltåg, buss, bilfärja och slutligen bil till första stoppet på Ornö.
Sonen lider av åksjuka och den slingriga Dalarövägen bådade inte gott. Grönare och grönare blir han i ansiktet, mer och mer desperat blir tonen i rösten "ere långt kvar? E vi inte framme nu?" Duktiga pojke hinner av bussen innan han vänds ut och in. Vi hann med färjan och sonen mådde bra igen förutom vissa bekymmer angående att det var pinsamt att spy på gatan (arv i rätt nedstigande led från mig).

På Ornö väntade efterlängtad lekstund för sonen med tvillingkompisarna (som är lillebröder till 2 år äldre tvilling pojkar) och tillika efterlängtad pratstund med öl för mammorna. Pasta, bad, sol, fotboll, tennis och mygg kantade aftonen.
När sonen och jag slutligen bäddat ner oss i deras lillstuga funderade jag på människors förmåga att överleva.

Jag menar jag har två barn med 7års mellanrum och här pratar vi människor som klarat logistiken i vardagen med 4 pojkar inom en 3års ram.
Fraser som"Hur många köttbullar får man ta" var som kinesiska för min son.
Styrkt inför camping med ett barn blev vi skjutsade till bilfärjan för att än en gång pendla.
Handenterminalens kiosk lämpade sig bäst för inköp av nya "remsor" och snacks.

Fem minuter innan tågavgång,vänligen använd chipet på ditt betalkort anvisas jag.

Vänligen ta ej ur kortet innan köpet är klart anvisas jag.

Tre minuter till avgång 300 meter till perrongen, tung ryggsäck att bära.

Springer och knuffas, tränger och puffas och lyckas precis komma på tåget som går en gång i timmen mot nynäshamn.

Vi spelar kort och skrattar åt att man kan döpa en station till krigslida och kommer fram i god tid innan båten mot nåttarö avgår. Tid för att äta något gott. Beställer och ska betala! Men med vad? Kortet finns ingenstans. Ni känner igen känslan? Man letar hundra gånger på samma ställe med en liten gnista hopp om att man lagt det i en annan ficka än den där det alltid är.
Minnet av anvisningen ta ej ut kortet innan köpet är klart flimrar förbi.

Efter ett par sekunder eller minuter sjunker den sanningen sakta in och blir verklig. Samtidigt får jag frågan från sonen "när kommer maten?" Lite kontanter har jag och det räcker till en mutburk pringles till lunch. Blir plötsligt coollugn och vänder tillbaka mot Handen.

Flera pokerpartier och två gångers passerande av krigslida utan skratt är vi åter i Nynäshamn.
Båtturen över bjuder på det vackraste av skärgården och väl framme på "sandön" infinner sig äntligen känslan av välmående.

Lanthandeln är öppen med alla sina delikatesser och tältplatsen tio sekunders gångväg från affären är glest betältad.
Camparna häckar alla utanför sina tält i sina campingstolar och tittar nyfiket på oss nyanlända. Hjälp, ska de glo när jag ska misslyckas med att slå upp tältet? Gulp, tänk om mitt minikök sprängs när jag ska koka kaffe?

Med låtsas säkerhet och en uppsyn av vanecampare packar jag upp tältet.

Glädjs åt att jag faktiskt provtältade 5 min nedanför huset dagen innan avfärd samt att tidigare tältare lämnat kvar stenar för nedsalgning av pinnarna.

Mitt tält står stadigt inom tio minuter och kaffet kokar inom tjugo.
Jag blir Lotta på Bråkmakargatan och säger till sonen att"Visst ere konstigt med mig, jag kan allting" Han muttrar surt"utom att få med dig bankkortet då da!"
Vi enas om att "göra" hela ön under vistelsen och börjar med kvällspromenad till Drottninggrottan och Storasand. "Åh, kolla renar" utbrister son då dovhjortarna kollar in oss mellan betandet i skymningen.

Somnar utmattade och vaknar sent aningen ledbruten i höfterna trots självuppblåsande liggunderlag.
Kväll två blåste jag manuellt upp mitt liggunderlag somnade mjukt till syrsornas sång och sonens snusande. Vanknade ontfri till fågelkvtter och nybakat bröd med spritkökskaffe.

Dagarna for förbi med klippklättring, bad, SOL och fiske på deg utan Napp (det tackar vi båda särskilt för).
Campa är nog min grej men aldrig mer på en campingplats då tältgrannarnas samtalsämnen gick runt i en cirkel från arbetsförmedlingens, förtidspensionens och sjukbidragets brister samt de enorma krav som ställs på de som "tagare" av dessa tjänster över en hel del ölburkar.
Nej nu känner jag som den vanecampare jag är att fler spännande platser är värda tung ryggsäckskånk.